Detta är egentligen ingen ny bok. Den har på sätt och vis redan skrivits för flera år sedan. Ungefär så presenterar Sigrid Rausing denna bok. Den baserar sig på upplevelser för tjugo år sedan, då hon läsåret 1993 – 1994 levde i anslutning till en nedlagd kolchos i Estland. En gammal kvarleva från Sovjetunionen. Och ett liv helt annorlunda från hennes svenska uppväxt, och det liv som hon levt i London sedan några år.
Här levde hon för att skriva en avhandling i antropologi, med en metod som på fackspråk brukar kallas participant observation – deltagande observation. Man lever tillsammans med en folkgrupp, och deltar i deras göranden och låtanden, för att sedan få konkret material att kunna skriva om eller basera sin forskning på. Hon skall arbeta som lärare på den lokala skolan. Till en början bor hon hos en ”vanlig” familj – pappan är halvt arbetslös, alkoholiserad och uppträder emellanåt hotfullt mot Sigrid. Barnen ser hon inte till. Alk